Tjejen med den blå tröjan:

Livets Gobeläng

Everyone is necessarily the hero of his own life story. John Barth

En gobeläng är en handvävd tapet med bilder. Se cool bild nedanför. Den gobelängen tog förmodligen flera år att väva.

I söndags efter gudstjänsten satt jag på Café 60 och fikade med Arvid och Filippa vilket var mycket trevligt. Bakom Arvid satt en tjej i blå tröja som jag tyckte var ganska söt - definitivt mer ögontilldragande än Arvid - och det var förmodligen därför jag kom ihåg hennes ansikte. Senare mot kvällen blev jag, som man ofta blir, lite småsugen på en rejäl burgare. Typ en Double Cheese med bacon från Phil’s Burger¹. Sagt och gjort gick jag till Phil’s, men när jag ställer mig i kön vem tror ni inte dyker upp bakom mig? Jo, tjejen från Café 60.

Kan ödet bli mer uppenbart än så här? Först börjar jag fundera på vad sannolikheten är att jag och tjejen i blå tröja råkas igen. Jag tänker att detta kan bli en riktigt bra bloggpost om statistik, men tillgängligt för var och en. Sen kom jag på att jag inte kan något om statistik och att ingen gillar statistik. Jag började fundera på vem denna tjejen är. Går hon ofta till Phil’s? Kan man bygga ett äktenskap på en gemensam kärlek till flottig mat? Vad gör hon om dagarna? Vad håller henne vaken om natten och vad är hennes innersta drömmar?

Och det är nu som det händer. Som en blixt från klar himmel kommer tanken att hon faktiskt lever ett separat liv som inte alls är kopplat till mitt. Hon vet inte om att jag existerar, och jag vet det för jag har smygtittat på henne men hon har inte titta en enda gång på mig. Bara i Stockholm finns det 1 514 117 människor vars liv inte alls rör mitt. Och jag vet ju egentligen att andra människor finns och att de är fria, tänkande varelser som är precis lika mycket värda som jag är. Men att veta det på ett logiskt plan och att faktiskt tro det är två skilda saker.

Om Shakespeare hade rätt när han sa “All the world’s a stage, And all the men and women merely players;” så var mitt misstag att tro att pjäsen handlade om mig. Att tro att världen kretsar kring mig är vanvettigt, och jag vet att det är vanvettigt (så därför tror jag inte det). Men samtidigt så tycker jag att mitt liv är väldigt intressant, det är ju faktiskt det som jag ser mest av. Och det är nog det som John Barth menade när han skrev att alla är hjältar i sin egen berättelse. Eller, kanske inte hjältar, men alla är kanske huvudkaraktärer i sitt eget liv. Mitt liv handlar om mig helt enkelt.

Men om jag går omkring och tror att jag är den viktigaste personen i mitt liv, och att jag borde vara det i alla andras liv också så gör jag både mig själv och andra en otjänst. Plus att det är sjukt nedlåtande. Jag undrar om man kan ha 100% ärliga och jämnställda relationer med andra människor om man ser deras liv som en aspekt av sitt eget. Alltså, om jag tänker på Arvid eller Filippa i första hand som mina vänner och ser dem bara för hur de påverkar mitt liv så missar jag så mycket av vad de är. Relationen blir fattigare för båda parter.

Så istället för att se mig själv som huvudkaraktären i det som för tillfället händer i Stockholm ska jag kanske snarare se mig som en tråd i Stockholms stora och magnifika gobeläng av människoliv. Ibland så korsar två trådar, två liv, varandra. Som för mig och tjejen i blå tröjan. Ibland går trådar bredvid varandra länge, och ibland går de ifrån varandra. Men varje tråd är lika viktig och varje tråd, varje människoliv, har ett oändligt djup. Det finns inga statister i livets gobeläng.

P.S. till tjejen i blå tröja

Om du läser detta och känslan av att undertecknad är en intressant kille överstiger obehagskänslan av att jag oavsiktligt stalkat dig så får du gärna höra av dig.