Existentiell ensamhet

No man is an island entire of itself – John Donne

Vissa kvällar, någon gång varje månad, så drabbas jag framåt kvällen av en enorm ensamhet. Ikväll är en sådan kväll. Nu är mitt liv egentligen inte ensamt. Jag har fler goda vänner än jag gjort mig förtjänt av. Jag trivs riktigt bra på jobbet, jag älskar att jobba med Linda¹ och Andreas. Men denna ensamheten har inte med det att göra.

Med ensamhet menar jag inte: “Jag måste verkligen träffa någon nu och hänga”, eller: “Jag är så trött på att vara singel”. Det känns mer som om jag är en öde holme i ett mörkt och stilla hav. Det känns som om jag saknar något, men kommer inte ihåg vad. Det är något som aldrig funnits och aldrig kommer att finnas, men jag saknar det. Det är en sublim ensamhet. Kanske är det insikten att jag är en liten, liten människa på en liten planet i ett stort universum.

Och det kanske låter hemskt men det är inte så farligt som man kan tro. När man känner sig så här så kan man sätta sig på altanen eller balkongen. Förutsatt att man har en. Och så kan man gräva ner sig i den (känslan, inte balkongen). Man känner sig liten. Världen känns avlägsen och oviktig. Och allt är stilla.

Efter ett tag går man och lägger sig. När man vaknar på morgonen är allt som vanligt, och det är som det skall.

1. Linda är vår nya VD på Fliffr. Hon är rolig att jobba med och ett riktigt lyft för företaget.