Bokprojekt
Jag har börjat skriva en bok. Vet inte vad den ska heta ännu. Kanske “Batseba”, eller möjligtvis “Tre”. Ni som känner mig ser att huvudpersonen har mycket gemensamt med mig, men låt mig vara tydlig. Det är inte en självbiografi. Men jag tror det kommer hjälpa mig att skriva om miljöer, och situationer, som jag känner till. Resten är fantasi. Nog sagt om det.
Jag har lärt mig. Kärlek är en serie manipulationer, förföra och vilseleda är synonymer. En relation är sammanflätade öden på väg mot ett gemensamt armageddon. Jag har läst att vi är döende redan från första andetaget. Så är det också med relationer.
Min dödsmarsch mot Samarra började när jag såg Henne. Hon var perfekt. Perfekt på det sättet som inte finns i verkligheten utan bara finns i fantasier. En idealiserad bild som aldrig kan existera i verkligheten. Den enda som kommer ur den är besvikelse och svartsjuka.
Jag träffade henne när jag undervisade på högskolan. Hon var student i min grupp, och jag var läraren. Hon kom fram efteråt och frågade om några uppgifter. Hennes parfym doftade av frukt och jag kommer inte ihåg vad jag svarade.
- Vad heter du?
- Sara
- Sara. Har du några fler frågor så kan du alltid mejla mig.
- Det ska jag göra.
Åren har lärt mig att kvinnor inte är intresserade av mig. Jag vet inte vad, men något stöter bort dem. Jag såg inte längre någon mening i att försöka. Jag var inte nöjd, men hade funnit mig i min lott. Det fanns andra sätt. Ikväll skulle jag tänka på Sara.
Några veckor flöt förbi i Stockholm och våren närmade sig. De hade satt igång vattnet i fontänen på borggården. På kvällen kan man stå vid den och höra vattnet porla. Svagt i bakgrunden hör man stadens oväsen, men vid den fontänen känns det stilla.
Jag såg Sara på mina lektioner, men hon hade inte pratat mer med mig. I min fantasivärld trädde Sara fram i allt tydligare drag. Jag trodde mig veta hur hon var, vilka intressen hon hade och vad jag skulle säga för att hon skulle lägga märke till mig. Facebook hjälpte också.
Så en kväll fick jag ett meddelande från henne. Mitt hjärta hoppade till, även om det bara var en fråga om kursen. Hon kände att hon inte riktig hängt med i kursen och jag var snabb att hjälpa. Vi skickade meddelanden fram och tillbaka. Tonen var lättsam, och jag tyckte mig kunna ana något. En tendens som inte gick beskriva i ord eller sätta fingret på men som ändå talade sitt tydliga språk till mina fantasier.